elinikiruna

Ensam hemma.
Gubben är på älgjakt. Men det är iofs bra, då är han lugn och harmonisk när han kommer hem. Om han får skjuta något d.v.s. Hoppas på det ialla fall.
Sitter och surfar lite på Facebook. Finns alldeles för mycket spel som Elin gillar där, eller ja gillar och gillar, de är beroendeframkallande och det är väl det som är tänkt.
Men det är trevligt att ha ett tidsfördriv.
Har börjat få växtvärk i magen, jag hoppas ialla fall att det är det. Läst säkert hundra olika sidor online och på alla står det att i början av graviditeten så växer det fort och då kan man få dova smärtor, hugg eller mensvärkliknande smärtor. Om man inte blöder, har feber eller kräkningar så är det inget att oroa sig för.
Snart är oktober slut och den 16 november ska vi på ultraljud och ser inte jag det där lilla hjärtat på skärmen så kommer jag att mörda någon med mina bara händer.
Orkar inte med fler missfall nu, ett räckte och var nog.
Vissa får ju massor med missfall och jag ser det som ett tecken. Det är helt enkelt inte meningen att man ska få egna ungar.
Jag har däremot ingen önskan att adoptera. Jag ser inget fel i det, jag vill bara inte göra det själv. Inte i nuläget i alla fall. Det är jag ser framemot med att få ett barn, det är att få någon som är en del av oss. En del av mig och Rikard. Något som kommer från mig. Jag gillar inte barn, jag gillar inte andras barn. Ett adopterat barn blir ens eget men jag ser det inte så. Jag tycker att de som verkligen verkligen vill ha ett barn ska adoptera och jag vill inte ta deras chans i från dem. Låter konstigt?
Jag har väldigt svårt att förklara det. Men känner så att kan jag inte få egna barn så ska jag inte ha barn. Sen vet jag inte hur Rikard känner det och kanske om han verkligen skulle vilja adoptera så skulle jag kanske göra det men om jag skulle få bestämma (just nu) skulle jag inte adoptera. Jag skulle hellre köpa en hund.

Men nu är jag gravid. Och får förhoppningsvis vårt eget lilla barn. Håller tummarna.

Innan jag fick missfallet tänkte jag inte ens att det skulle kunna hända. Det var sånt som händer alla andra och inte mig. Ingen jag kände hade fått och det var något jag inte ens var orolig för så när blödningarna började tyckte jag inte ens att det var något allvarligt. Smärtan kunde jag stå ut med. Till och med barnmorskan tyckte inte att det var något att oroa sig för. Sen när smärtorna började bli outhärdliga så var jag till sist tvungen att gå. Då säger läkaren nästan surt : "Varför har du inte kommit tidigare?"
Ja kanske för att barnmorskan sa att allt var okej. Kanske för att det inte är det första man tänker på.
Nu litar jag knappast på barnmorskan, de kan ju uppenbarligen ingenting mer än kost och motion. Minsta lilla ont så får jag panik. Nu har jag försökt lugna ner mig lite när man har kommit i tredje månaden utan bekymmer. Men man är ändå orolig. Dessutom får var och varannan kvinna missfall. Flera bekanta har nu sagt att de också fått ett missfall. Men det är inget man pratar om. Det är inte ett vanligt samtalsämne man tar upp om någon säger att de är gravid. Ett missfall eller två per kvinna sa läkaren. Det är ovanligt att man klarar sig undan säger barnmorskan. Kanske bra att man inte säger det till alla gravida =)

Suck. Så jag hoppas verkligen att den här gången går som det ska. Ser till och med framemot förlossningen för efter det kan man åtminstone ta hand om barnet om det är sjukt. Känner mig inte rädd för den smärtan, känner mig mer rädd för att barnet inte ska klara sig hela vägen fram.
Lite lätt orolig med andra ord.
Hoppas jag lugnar ner mig med tiden.

Glukosgrejen idag. Jag har inga problem med mitt socker tydligen.
Skönt det =)

Imorgon ska vi fira Sofia som fyller år.

KRAM