elinikiruna

i min hjärna.

Känner sig sådär trevligt morgonlullig. Trött och seg.

Pojken ligger och småsnusar. Inte helt vaken och inte riktigt sovande. Så snart lär han vakna.

Tänkte igår på allt man ska göra när man är mamma.
Varför har man ångest bara för att man inte hunnit baka? Eller dammsuga? Eller diska?

Igår plockade jag undan lite, tog väl 20 minuter. Pojken var nere med Rikard och surfade. Det är inte skitigt här hemma. Disken var undanplockad. Tvätten är vikt ialf. Inte i garderoben men vikt ialf.
Pojken var ren och glad. Matad och myste på med pappa.
Kaffet var på och gubben hade utfodrat sig själv. Vad ska man stressa för?
För att alla andra gör det och det?..
Det är alltid något som blir försummat. Man kan inte göra allt! Livet är inte till för att stressas igenom.

Livet är till för att levas. Visst jag säger det idag men imorgon är det en annan visa. Men just nu känns det som att man ska försöka andas och ta det lugnt.

Så länge man mår bra. I och med den här ryggvärken så inser jag att man inte kan göra allt på samma gång. Nu måste man prioritera vad man ska göra en dag för om jag t.ex tar en promenad då är ryggen så dålig efteråt att jag vet att jag behöver vila efteråt. Om jag leker en stund med pojken och kryper runt på golvet och grejar så vet jag att jag behöver vila efteråt. Jag hinner inte och orkar inte göra allt det där som alla andra gör.
Men får helt enkelt acceptera det just nu.
Just nu är det så. Man får vara nöjd med att pojken har det bra. Vi lever inte i misär bara för att jag slöar till någon timme under dagen. Jag kan inte göra så mycket mer.

Man får helt enkelt göra det bästa av situationen och ta dagen som den kommer.