elinikiruna

Uppenbarligen är inte jag en modern kvinna.

Jag är kort.
Vilket innebär att om jag ska ha ner något från en hylla högt upp så behöver jag stol.
Men vad gör jag?
Jo om gubben är hemma och i närheten så ber jag honom ta ner det åt mig.
Slö och kort, det är Elin det.

En burk.
Elin får inte upp den.
Jag börjar inte bråka med knivar och trasor och vad man nu använder utan jag ber min man öppna den åt mig.
Ett klick så är burken öppen.

I går morrade jag för att min e-legitimation inte verkade fungera. Mannen går då till datorn och får det helt plötsligt att fungera. Idag skulle jag fixa mammapenningen via FK. Då får jag inte det att fungera.

Skulle installera Skype idag (vår gamla dator kanske inte fungerar med det men värt ett försök) och så inser jag att jag inte kan med mikrofoner och kameror och grejer. Har en superfin webkamera som jag har fått av Lisa men jag har ingen koll på hur man installerar och grejar. Jag vet att jag bara gör fel.
Så då får jag vänta tills maken kommer hem.

Jag har alltså missat år av slit för ett mer jämlikt samhälle.
Jag är beroende av min man.

Jag sover dåligt om inte han ligger bredvid.
Jag grillar inte, det är mannens arbete.
Jag kommer med kaffet när panelen spikas.
Jag håller ficklampan om en fas går. Jag vet inte ens vad en fas är men det gick en häromdagen och hade inte mannen varit hemma hade jag fortfarande suttit i mörkret.

Jag klarar mig inte utan min man. Så enkelt är det.

Jag är beroende av min man. 

Lille far,

lille far,

lille söte faren.

En sån karl,

en sån karl,

det är tur vi har' en.